Intervju i Arbetarbladet 29.11.2021 gjord av Henrik Helenius

Rauno Kousa har varit en viktig bakgrundskraft

Det är välbekant att Rauno Kousa har varit och är en mycket inflytelserik bakgrundskraft inom den finländska arbetarrörelsens ekonomiska institutioner. Han är också aktiv inom Finlands svenska socialdemokrater.

– När det gällde politiken aldrig i första ledet, utan alltid lite i bakgrunden, konstaterar han idag.

Men vad som kanske är mindre känt är att Kousa egentligen är karelare och att han på nära håll upplevde kriget.

– Jag var med om min karelska hembygds evakuering den 13 juni 1944. Jag minns att jag såg hotfulla ryska flygplan och jag minns de långa köerna med karelare och deras hästar och kärror när jag med min mamma, syster och morföräldrar evakuerades västerut, berättar Rauno Kousa som är född den 31 augusti 1941.

Hans hemby hette Yläsommee i Viborgs landskommun.

– Byns stora man var Johannes Virolainen, den kände centerpolitikern, som i likhet med mig skulle senare skulle slå sig ner i Västnyland, säger Kousa som numera är bosatt i Ekenäs.

Virolainens västnyländska hemställe blev Vironperä gård i Virkby i Lojo.

Via politiken blev Kousa bekant med Virolainen.

– Jag måste säga att jag verkligen gillade honom, säger Kousa.

Hela Yläsommee by hade redan efter vinterkriget 1940 evakuerats till Lojo. Men byborna kunde återvända till sin forna hemby i och med att Finland 1941 återerövrade de områden man förlorat åt ryssarna. Men bara tre år senare gick Karelen igen förlorat.

Kousa minns att det var Vaanila gård i Vaanila by i Lojo som måste avstå den jord där Yläsommee delvis byggdes upp.

– Tack vare detta blev hela Vaanila by mycket livskraftig, framhåller Kousa.

Hans far var sågställare och genom att han ofta bytte jobb och bostadsort kom hela familjen att föra ett kringflackande liv i många år.

– Men sedan hittade vi en fast plats att stanna på. Det var Isnäs såg i Pernå. Området var helt svenskdominerat och bara tre familjer talade finska. Under den första veckan vågade jag som finskspråkig inte ens gå ut. Men sedan fick jag många vänner som alla var finlandssvenskar.

Kousa gick i finskspråkiga Porvoon yhteislyseo i Borgå varifrån han också blev student.

Men han betraktar sig som fullständigt tvåspråkig. Något som ytterligare förstärktes av hans giftermål med en finlandssvensk dam, Lili-Ann Junell-Kousa.

Min pappa var fackligt och politiskt aktiv socialdemokrat i en tid då dessutom kampen mellan socialdemokrater och kommunister var mycket hård inom den finländska fackföreningsrörelsen”

Politiken kom också tidigt med i hans liv. Redan som femtonåring anslöt han sig år 1956 till svenskspråkiga Isnäs socialdemokratiska ungdomsklubb.

– Det var ett dramatiskt år med både generalstrejk och presidentval. Jag minns ännu hur ivrigt vi inom ungdomsklubben i Isnäs jobbade för att få K-A Fagerholm vald till president. Min pappa var fackligt och politiskt aktiv socialdemokrat i en tid då dessutom kampen mellan socialdemokrater och kommunister var mycket hård inom den finländska fackföreningsrörelsen, erinrar sig Kousa.

På 1960-talet utbildade Rauno Kousa sig till forstmästare med utrikeshandeln som specialitet vid Helsingfors universitet. Men det blev bankvärlden där han skulle göra sin egentliga yrkeskarriär – börjande som lärare i Andelsbankernas Centralförbunds Gebhard-opisto, andelsbankernas utbildningsinstitut. År 1964 startade fackcentralen FFC en egen Andelsbank med namnet Yhteistuki. Fyra år senare anställdes Rauno Kousa som verkställande direktör för Yhteistuki och dessutom blev han FFC:s ekonomichef.

– Byggandet av det såkallade Metallhuset i Hagnäs hade kört Metallarbetarförbundet in i ekonomiska svårigheter och FFC hade tagit över fastigheten. FFC:s ordförande Niilo Hämäläinen tyckte att jag som ekonomichef skulle ta hand om de krävande underhandlingarna med bankerna. Något som också klarades av.

De båda jobben skötte Kousa i tio år.

– Men när vi sedan anställde en skild vd för Yhteistuki blev jag ordförande för bankens direktion.

I sjutton år satt Kousa som ekonomichef vid FFC innan han år 1985 flyttade till EKA-koncernen.

– På mitt ansvar föll koncernens fastighetsförvaltning, investeringar och aktiehandel. När EKA år 1993 hamnade ut för företagssanering ledde det till att jag fick köra ner flera placerings- och fastighetsbolag. Man kan säga att jag blev en terminalvårdare för en del av företagen inom arbetarrörelsen.

Tack vare sina språkkunskaper kom Rauno Kousa att se en stor del av världen. Under sin yrkeskarriär besökte han sammanlagt 32 länder. Dit hörde Italien undantaget nästan alla europeiska länder samt USA och Kuba.

– På Kuba fick jag skaka hand med Fidel Castro, säger Kousa med ett småleende.

I USA kunde han bekanta sig med fackföreningsfrågor och den amerikanska fackcentralen AFL-CIO. Hans intryck var att de amerikanska fackliga aktivisterna är öppna och rejäla.

På frågan om hur USA upplevdes i jämförelse med Sovjetunionen svarar Kousa underfundigt:

– I de båda länderna var det papperslappar som gällde. I USA dollarn och i Sovjetunionen propuskan.

Rauno Kousa är en övertygad nordist. Tack vare jobbet hade han mycket att göra med ekonomicheferna för de fackliga Landsorganisationerna i Norden. Plus Arbejdernes Landsbank i Danmark och Landsbanken i Norge. Någon motsvarande bank fanns och finns inte i Sverige. Därtill kom hans engagemang som revisor för Nordens fackliga samorganisation NFS.

Inte heller som pensionär har Kousa valt att lägga sig på sofflocket. Bland annat är han vice ordförande för alla de bostadsfastighetsbolag som Raseborgs stad äger. Dessutom är han styrelsemedlem i Pensionstagarnas Centralförbund PCF, kassör för förbundets svenska distrikt, samt vice ordförande för Ekenäs Pensionstagare.

Genom flyttningen till Ekenäs år 1997 bytte han också partiavdelning från Helsingfors svenska arbetarförening som han tillhört sedan början av sextiotalet till Ekenäs socialdemokrater. Orsaken till han valde Ekenäs som boningsort var enkel:

Hans fru Lili-Ann är från Ekenäs.

Paret bor nu i ett egnahemshus i stadsdelen Knipnäs. Rauno har tre barn och fem barnbarn av vilka det äldsta är 25 år och det yngsta 22.

Som främsta hobby uppger han:

– Läsande, läsande. Alla politiska memoarer och deckare. Därtill kommer idrotten där bobollen och ishockeyn varit mina specialgrenar. En av mina döttrar har dessutom två finska mästerskap i handboll, säger Rauno Kousa med stolthet i rösten.

Rättvisa löner och arbetsförhållanden 

Redan som ung förstod jag att kunna svenska är viktigt säger Riitta Prusti född i Vasa i en finskspråkig arbetarfamilj. Jag slutade skolan (Vaasan Tyttölyseo) efter femte klassen på grund av villkor i svenska och for till Vännäsby i Sverige för att jobba som ”piga” på en bondgård för att lära mig språket. Men bonden trakasserade mig sexuellt (de här orden användes inte på 1950-talet) och min mamma skrev till mig att komma hem och det gjorde jag säger Riitta.

Efter det arbetade Riitta på Vasanejdens Andelslag på skoavdelningen och där behövdes naturligtvis även kunskaper i svenska. I och med att Riitta efter några år bytte jobb och började i telefonväxeln i Österbottens Kraft inleddes även hennes karriär som fackligt aktiv.

Hon var initiativtagare till att grunda en fackavdelning på arbetsplatsen som anslöt till STL (Suomen Teollisuustoimihenkilöiden Liitto – Finlands Industrifunktionärers förbund) och valdes till förtroendeman och senare valdes hon in i STL:s styrelse.

Redan som ung anslöt sig Riitta till socialdemokratiska partiet. Hennes mamma var aktiv i socialdemokratiska kvinnoförbundet och hennes morfar, som var hennes bästa vän under barnaåren, hade deltagit i inbördeskriget, blivit tillfångatagen men hans arbetsgivare fick honom ut ur fångenskapen i Tammerfors, eftersom han var en pålitlig arbetare. Sådant sätter spår även i en ung själ.

Riitta berättar om när hon träffade riksdagsman Meeri Kalavainen, som besökte Vasa socialdemokratiska kvinnoförening.

 -Hon var så stilig med en vacker hatt och jag sade då åt min mor att också jag skulle bli riksdagsman i framtiden skrattar Riitta.

-Så blev det ju också men vägen dit blev mer turbulent än jag kunde inbilla mig.

År 1979 valdes Riitta till ordförande i STL med tre röster vann hon över den sittande (manliga) ordföranden. Det var början på kvinnornas inmarsch till högre poster i fackföreningsrörelsen – som tyvärr fortfarande ännu inte är jämställd konstaterar Riitta.

Följande år beslöt förbundet att gå i strejk för att få igenom sina krav och Riitta konstaterar att det här blev hennes ”högskoleutbildning”. Här krävdes nerver av stål och god förhandlingsförmåga, att förstå vad som är bluff och var gränserna går.

Men det gick vägen. Avtalet blev bättre än förväntat och medlemmarna var nöjda.

Sen fortsatte karriären i och med att Prusti valdes till TOC:s (Tjänstemanna-organisationernas Centralförbund) andra ordförande år 1984. Att vara i ledningen för ett centralförbund skiljer sig från att leda ett specialförbund säger Riitta. Uppgifterna skiftar men min ledstjärna i arbetet har hela tiden varit rättvisa i löner och arbetsförhållanden.

-Att förbättra kvinnornas situation i arbetslivet har varit min målsättning.

Marianne Laxén

(del 2 av intervjun kommer i december)

DEL 2

Det går neråt och det går uppåt i livet

Trots att Riitta Prusti slutat skolan redan efter femte klassen i läroverk fick hon en gedigen utbildning via sina fackliga engagemang. Många kortkurser för fackligt aktiva och den flera månader långa förtroendemannautbildningen i TOC institutet gav en bättre insyn i samhälleliga frågor än någonsin den skolutbildning jag gick miste om säger Riitta.

Riitta valdes till TOC:s ordförande, som första kvinna i en facklig centralorganisation, i maj år 1992, med redan på hösten samma år gick centralförbundet i konkurs – investeringarna visade sig vara för riskfyllda, såsom hände med många investeringar vid denna period.

Som nyvald ordförande kände Riitta att allt inte stod rätt till men till frågorna hon ställde fick hon som svar att allt är i sin ordning. Konkursen blev en chockartad upplevelse. Riitta och över 40 andra anställda förlorade sina jobb och blev arbetslösa.

Tiden efter konkursen var hemsk och jag var djupt deprimerad, såsom jag förstår att många arbetslösa också känner det. Det räckte länge innan jag kom över det.

Men det går ner och det går upp. År 1995 valdes Riitta in i riksdagen från Nylands valdistrikt. Hon verkade där i två perioder, det arbetet var något helt annat än vad jag blivit van vid inom facket – men givande och utmanande var det säger Riitta.

Också i riksdagen var kunskapen och intresset för det svenska språket viktigt. En tid var även Anders Björklöf min riksdagsassistent. Speciellt det nordiska samarbetet intresserade. Riitta var medlem i Nordiska Rådet och tog aktivt del i arbetet.

Ett minne från den tiden vill Riitta gärna berätta. I samband med Nordiska Rådets sessioner var det brukligt att NR presidiet åt lunch med landets statsöverhuvud och en gång då sessionen hölls i Köpenhamn var det lunch med drottning Margrethe.

- Enligt protokollet är det hennes majestät som först skall öppna konversationen vid bordet, men ingenting hände och jag tyckte att det blev pinsamt så jag frågade drottningen hur det var med barnbarnen och berättade att även jag hade barnbarn, så fick vi i gång ett livligt utbyte – skrattar Riitta.

I riksdagen var Riitta medlem av grundlagsutskottet vars arbete hon uppskattade högt. Utomordentliga experter hördes, som inte alla var av samma åsikt, men som gjorde arbetet intressant. Av motioner Riitta skrivit och som lett till resultat vill hon nämna bland annat möjligheten till dubbelt medborgarskap samt förbättring av arbetslöshetsskyddet.

Riitta ställde inte upp i valet 2003 och började då sin bana som pensionär. Tiden fördriver hon med att läsa, gå på möten och umgås med barn och barnbarn. På senare tid har hon valt att fira vintern i solens värme på Gran Canaria tillsammans med gamla och nya vänner.

Marianne Laxén

Aktiv Tolkisbo

Nu får vi bara vänta på att coronapandemin går över så att vi alla så snart som möjligt ska kunna leva normalt. Det säger Börje Fagerstedt, född i Tolkis i dåvarande Borgå landskommun den 27 september 1941, men numera bosatt i ett egnahemshus på Hantverkargatan i stadsdelen Östermalm i Borgå stad.

Börje Fagerstedt är född i Tolkis där hans far arbetade vid cellulosafabriken och i fabrikens laboratorium inleddes även hans bana. – Mitt jobb i laboratoriet gick ut på att ta prover på cellulosan under produktionen och från cellulosabalarna då fartygen skeppades ut från hamnen i Tolkis. När Nestes oljeraffinaderi i mitten av 1970-talet etablerades i Sköldvik fick Fagerstedt anställning som cellulosaingenjör. – Via NKI-skolan i Stockholm hade jag under fem år per brev skaffat mig den utbildning som cellulosaingenjör som nu behövdes, berättar han. Efter tiden vid Neste bytte han jobb till företaget PPMsystems i Esbo som försäljningsingenjör. – Jag var bland annat med om att i Sovjetunionen installera apparater som ryska företag köpt från PPM-systems. Men efter Sovjetunionens fall fick jag gå efter nio år vid PPM-systems. Därefter befann jag mig i pensionsslussen tills jag fyllde 65, säger Fagerstedt.

Men tiden har aldrig blivit lång trots åren i pensionsslussen och de senaste 15 åren som pensionär. Till det bidrar både hans egnahemshus och hans familj som består av en fru, en son, tre barnbarn samt ett barnbarnsbarn. Alla bosatta i Borgå och svenskspråkiga. – Tyvärr jobbar alla barnbarnen ute bland folk så nu har det inte kunnat bli några besök hemma hos oss. Men telefonkontakt har vi hela tiden, och vår son har någon gång kommit för att hälsa på.

Börje Fagerstedt är kassör för Borgånejdens svenska pensionstagare som för närvarande har 57 medlemmar. – Det brukar vara ungefär fyrtio närvarande vid våra möten som vi en gång i veckan håller på Lundagården vid Alexandersgatan i centrum av Borgå. Ett möte i månaden brukar vara en utflykt eller ett teaterbesök. Men på grund av coronan har vi inte kunnat samlas efter den 12 mars ifjol. I augusti möttes ändå styrelsen.

Fagerstedt betonar hur viktigt det är att man trots de rådande Corona restriktionerna håller kontakt med föreningens medlemmar. – Några av föreningens styrelsemedlemmar har ringt upp våra medlemmar för att fråga hur de mår. Speciellt för de äldre är detta välkommet. Därför måste vi hålla ännu mer kontakt med dem.

Fagerstedt är också medlem i Borgå reumaförening eftersom han lider av reumatism – samt Porvoon Laborantit som är en ideell förening.

Hobbyer och fritidssysselsättningar råder det ingen brist på. – Via min fru är jag delägare i ett sterbhus som har en sommarstuga på Emsalö i Borgå skärgård. Både på stugan och hemma i Borgå har vi en trädgård där vi odlar potatis, rödbetor, gurkor, lök, morötter, dill och persilja. Vi har också äppelträd samt vin- och krusbärsbuskar. Dessutom brukar vi gå i skogen för att plocka bär och svamp, berättar Börje Fagerstedt.

Henrik Helenius

Datorn bra även för de äldre

Det finns en massa skräp på internet. Men också mycket som är till nytta och nöje. Därför skulle det vara bra om allt fler äldre vågar ta sig an allt med datorer, plattor och smarttelefoner. Det säger Erik Ekman, 75 år, i Billnäs.Och visst lever han som han lär. Till hans uppdrag hör bland annat att vara dataansvarig för Karis Svenska Pensionstagare som har ett sjuttiotal medlemmar.

När Erik Ekman växte upp i Persböle i dåvarande Pojo kommun inbillade han sig att han skulle bli jordbrukare. – Efter militären var jag postiljon, jag jobbade några timmar på gården innan mitt kvällsskift som grävmaskinsförare började. Följande dag var det sex på morgonen på posten i Skuru, så någon fritid fanns inte. För att klara ekonomin sökte han arbete vid Ab Sjukhustvätt som senare bytte namn till Eketvätt. Där stannade han i drygt 41 år. – Dessutom hade vi olika gårdskarlsjobb vid sidan om.

Men då min hustru Barbro fick en aggressiv cancer slutade vi med det. Vi trodde inte att hon skulle klara sig men lyckligtvis fick hon god vård och blev frisk, säger Ekman. Nu har han varit gift med Barbro sedan 56 år tillbaka, han har två vuxna barn och fyra barnbarn i åldern fyra till 23 år. – Tyvärr hade vi en son som dog i struphuvudsinflammation bara tre och ett halvt år gammal. Det var ett hårt slag för två 25-åriga föräldrar och hans sexåriga storebror.

Erik Ekman är en verklig föreningsmänniska.Han har varit aktiv inom nio föreningar. Ofta som ordförande, sekreterare eller studiesekreterare. – Det mesta av min aktivitet skedde dock inom fackföreningsrörelsen, konstaterar Ekman. Han var nämligen ordförande för kommunalfackets avdelning Västra Nylands sjukhusförening som när den var som störst hade 700 medlemmar. Dessutom var han huvudförtroendeman för personalen vid Eketvätt. Bland andra viktiga uppdrag kan nämnas ordförandeskapet för Billnäs svenska arbetarförening, senare Karis-Billnäs socialdemokrater, samt för Ekenäsnejdens dragspelsgille under den tid han bodde i Ekenäs. För närvarade är han ordförande för Västra Nylands reumaförening.

– Det mesta av min tid slukades nog av Västra Nylands studieorganisation inom Arbetarnas bildningsförbund ABF. Vi hade en livlig verksamhet med utställningar och kurser. Det ledde också till att vi på min arbetsplats varje år hade två till tre studiecirklar. Då ABF:s förbundskontor i Helsingfors förnyade sina datorer fick vi överta nio av dem som vi använde i utbildningen på vår arbetsplats, berättar Ekman.

Han påminner om att datorer kan användas på många sätt. – Man behöver inte bara betala räkningar med dem. Man kan till exempel föra videosamtal med barn och barnbarn om man inte annars träffar dem ofta. Ekman anser att pensionstagarföreningarna kunde hjälpa sina medlemmar via utbildningsträffar och studiecirklar i datateknik. – Jag tänker speciellt på sådana situationer där den ena parten i ett parförhållande ensam skött alla dataärenden. Plötsligt är den ena parten borta och den efterlevande måste överta en massa obekanta saker som känns svåra. Också om införskaffandet av en dator kan kännas dyr för den som har låg pension går det att överta apparater som yngre generationer anser vara föråldrade men som ändå är helt funktionsdugliga, framhåller Erik Ekman.

Henrik Helenius

Arbetande pensionär: LARS BJÖRKLUND

Varför ska vi småföretagare bestraffas med så höga skatter? Som det inte skulle räcka till med alla andra utgifter från försäkringar till egna verktyg. Det anser Lars Björklund i Karis i en hälsning till alla politiker och de riksdagsmän som nu inleder sitt parlamentariska arbete. Och han om någon borde veta vad han talar om.

Han har jobbat i skogsarbete, som industriarbetare och dessutom varit både fackligt och politiskt aktiv socialdemokrat. Idag är han bosatt i Bäljars i Karis och pensionerad men har ett eget företag som heter Lasses VVS-Service. Björklund är född i Ingå 1948 men uppvuxen i Bollsta i Pojo.

– Vi var sammanlagt sex syskon och min mor var deja i Boställe gårds ladugård där hon mjölkade alla kor för hand, minns Björklund. Björklunds far skötte jordbruket på gården med allt var det innebar av att plöja och harva för hand. På den tiden var Bollsta en mycket politisk miljö.

– Där fanns nästan bara folkdemokrater. När Boställe gårds gamla farmor ville bekosta min yrkesskolgång sade min far som var folkdemokrat nej därför att han inte kunde godkänna att en borgare skulle betala min skola, berättar Björklund. Till Lars Björklund barndomsminnen hör medlemskapet i folkdemokraternas barnorganisation Pionjärerna.– Alla mina syskon var pionjärer och på förstamaj var vi med om att tåga från Fiskars torg till Baklura danslave. Den politiska bakgrunden bar han med sig ännu i vuxen ålder.

– När jag jobbade på textilfabriken Toli i Karis och blev fackligt aktiv ringde Textil- och beklädnadsarbetarförbundets dåvarande ombudsman Mirja Holmberg som frågade om jag hade medlemsbok i kommunistpartiet därför att jag hört till pionjärerna i min barndom. Då kunde jag tryggt svara att jag är medlem av Karis svenska arbetarförening. Den partiavdelning som idag heter Karis svenska socialdemokrater. Lars Björklund har jobbat på många arbetsplatser.

– Mitt första jobb var i Lönnqvists skog där jag högg ved. Då lärde jag mig hur man ska laga en motti som en är en meter klabbved i rader i skogen. Där får veden torka innan man kör hem den.

Björklunds sista arbetsplats blev textilföretaget Finnpile i Gebbelby. – Torvald Lillja som ägde företaget var en verkligt fin arbetsgivare som gick runt och frågade arbetstagarna hur de mådde. Men Finnpile gjorde tyvärr konkurs. – Då var jag huvudförtroendeman så jag blev den sista som gick ut genom fabriksportarna, konstaterar Björklund.

Hans socialdemokratiska engagemang gav också en del viktiga förtroendeuppdrag. – Mitt första uppdrag var medlemskapet i Karis skolnämnd. På nittiotalet blev jag invald i Karis stadsfullmäktige och sedan i stadsstyrelsen. Bland de socialdemokratiska veteranerna minns jag speciellt Valdemar Heinström som var en duktig person. När Karis, Pojo och Ekenäs år 2009 gick samman och blev Raseborgs stad var Björklund en av motståndarna. – Jag ansåg att en samgång enbart mellan Karis och Pojo hade varit naturligare. Det hade dessutom varit bra för socialdemokraterna.

I Karis Svenska Pensionstagare med 77 medlemmar är Björklund kassör sedan många år. – Det är en aktiv förening med regelbundna möten varannan vecka. Drygt fyrtio personer brukar möta upp.

Lars Björklund har tre fritidsintressen. – Det är en båt som jag har i Pojoviken. Och de två andra är pilkfisket i Degersjön i Pojo, samt skogsvandringar.

Henrik Helenius

Alltid i farten.

Alltid i farten, energisk som tusan och hela tiden i gång med en massa olika projekt. Det är Stig Kumlin eller ’Stigu’ som han allmänt kallas, född i januari år 1944. Han bodde den första tiden av sitt liv på Kalevagatan i stadsdelen Kampen i centrum av Helsingfors. Det var alltså mitt under brinnande krig.

– Nio veckor efter att jag fötts bombades huset. Bara stekpannan blev kvar från vår bostad och den har jag fortfarande i min ägo, säger Kumlin. Först gick Kumlin i Gräsa folkskola i Esbo och när familjen flyttade till Södra Hesperiagatan i Främre Tölö i Helsingfors började han i Annegatans svenska folkskola. Samma skola där för övrigt Finlands svenska socialdemokraters stora ledargestalt K-A Fagerholm gått långt tidigare. Därefter följde några år av utbildning vid Yrkesskolan för gossar i Vallgård. – Skolan var tvåspråkig men vi hade separata linjer för de svenskspråkiga eleverna, säger Kumlin.

Han gick tidigt ut i arbetslivet. Som sjuttonåring började han jobba som svarvare vid Sockenbacka mekaniska verkstad. Antalet anställda metallarbetare var omkring trettio och av dem hade två svenska som modersmål. – Där blev jag i sammanlagt 23 år.

I mitten av sextiotalet gifte jag mig, fick två söner och nu har jag sex barnbarn. Kumlin konstaterar att man förr inte insåg hur viktigt det är att lära sig språk redan i unga år. På den punkten har nu en avgörande attitydförändring skett i vårt land. Kumlin anser att hans generation också i övrigt löper risk att bli efter.

– Redan i arbetslivet upplevde jag hur de datastyrda bearbetningsmaskinerna blev allt vanligare. Och datorer är jag inte bra på. Mot den bakgrunden varnar Kumlin för att särskilt äldre människor kan råka ut för utslagning i dagens datasamhälle.

I mitten av 1970-talet anslöt sig Stig Kumlin till Finlands socialdemokratiska parti. Samtidigt blev han fackligt aktiv inom Metallarbetarförbundet. – Jag tillhörde Helsingfors metallarbetarfackavdelning nr 5. Femman var en kommunistdominerad avdelning och otroligt frustrerande för en socialdemokrat. Jag satt i fackavdelningens styrelse och alla goda idéer vi socialdemokrater förde fram torpederades. Varenda omröstning slutade i fjorton kommunister mot sju socialdemokrater. Det gällde även frågor utan politisk betydelse.

År 1986 blev Stig Kumlin anställd som svenskspråkig avtalsombudsman vid Metallarbetarförbundet. Senare skulle Kumlin avancera till avtalssekreterare. Åren i Metallarbetarförbundets tjänst blev en tid då Stig Kumlin fick se världen förändras. Det gamla östblocket föll ihop och nya attityder präglade relationerna till arbetsgivarparten.

Vid Finlands svenska socialdemokraters kongresser var Kumlin en ofta sedd gäst. – Tillsammans med Kaj Wallenius företrädde vi många gånger facket vid kongresserna. Det var då jag blev bekant med de aktiva socialdemokraterna från hela Svenskfinland.

Sedan pensioneringen 2004 har Stig Kumlin haft fullt upp. Han tillhör styrelsen för Vanda svenska socialdemokrater, han är sekreterare för Pensionstagarnas svenska distrikt samt ordförande för svenskspråkiga Helsingfors pensionstagare. – Med sina tjugotal medlemmar är den sistnämnda en liten men aktiv förening som nästan alltid har en intressant inledare vid sina månadsmöten.

Henrik Helenius

Artikeln har publicerats i nättidningen Arbetarbladet i något längre format.

Harding fann nya vänner bland pensionstagarna.

Makans bortgång blev ett hårt slag för konditorn och bagarmästaren Harding Lindholm i Ekenäs.

Med traditionella rötter i Tenala och ett långt liv i Ekenäs landskommun flyttade Harding slutligen till centrum av Ekenäs. Han kände sig ensam. Hur löstes Hardings vilsenhet?

• Jag gick till ett möte med Ekenäs pensionstagare. Inte kände jag just någon där heller. Månne de alls har något att ge? Men efter tre-fyra möten tyckte jag att jag blivit inskriven i rullorna. Bland pensionstagarna fick jag vänner och kamrater som förblivit nära allt sedan dess, säger Harding.

Nu står den stillsamme men energiske Ekenäsbon inför ett nytt skede i sitt liv. Efter elva år som ordförande för Ekenäs pensionstagare tänker Harding träda åt sidan. Det blir inte lätt att hitta en efterträdare av hans solida kaliber.

I Ekenäs dras pensionärsverksamheten med samma problem, som resten av det svenska distriktet. – Vi borde årligen få fem- tio nya och relativt unga medlemmar. Detta tillskott skulle ge föreningen ny energi och dynamik, ett schwung som de äldre medlemmarna inte längre alltid  kan uppbåda. Åldern tar ut sin rätt.

Harding Lindholm har gått den långa vägen till en uppskattad yrkesskicklighet och ett gediget kunnande i bageri- och konditoribranschen. Han kommer från ett småbrukarhem i Tenala där pappan var känd för som hantverkare och uppslagsrik reparatör och mekaniker inom de dåtida jordbruksyrkena.

Harding har ärvt pappans sinne för vackra proportioner och arvet går vidare hos barn och barnbarn, där de konstnärliga färdigheterna ytterligare har trätt fram. Ättlingarna till en anspråkslös familj i Tenala hargått vidare till internationella poster och senare studier vid utländska universitet. Därigenom har också Harding blivit en berest herre som besökt barnen i USA, Japan, Belgien, Nicaragua. Barnen och barnbarnen har fått spänna sina vingar i många väderstreck.

Själv förkovrade sig Harding Lindholm genom praktik från tidig ålder till gesällprov för yrkesbagare och godkända prov för konditormästare vid anstalten för yrkenas främjande i Helsingfors.

Det fackliga engagemanget kom tidigare i Harding Lindholms liv än politiken. Han blev aktiv i bagarnas sammanslutning inom Finlands landsorganisation (FLO), som var en utpräglat socialdemokratisk motspelare till FFC som under SDP:s splittring dominerades av kommunister och soc.dem. oppositionen, skogiterna.

Politiken väckte honom då Harding deltog i en tre veckors facklig kurs i Dalarna. De svenska kamraterna verkade klartänkta, övertygande och fasta i sina åsikter. De var, kort sagt, klassmedvetna.

Socialdemokraterna i Ekenäs landskommun blev den politiska hemvisten, där Harding ingick i styrelsen under riksdagsman Lauri Metsämäkis ledning. Han mins med stolthet hur landskommunens socialdemokrater tog det första initiativet till Ekenäs nationalpark, som sedan blev verklighet och en oas i den stora skärgården.

Den avgående ordföranden för Ekenäs pensionstagare har sitt aktuella program för dagens pensionärspolitik klar:

1.Vi skall ha vård på svenska så nära hemmet som möjligt.

2.Man måste inse att alla varken kan eller vill vårdas hemma. Vården hemma bygger delvis på en myt.

3. Fungerar vårdsystemet bra, om hemvårdarna tillbringar den mesta tiden av sin arbetsdag på landsvägen, jäktande från en plats till en annan?

De som idag har det svårast är de som endast lyfter folkpension och en låg arbetspension.- Resten av oss klarar sig då man lever sparsamt, säger Harding.  Gränsen, tror jag, går kring 1 000 euro netto i månaden. Det är omänskligt att tvingas leva på 400 – 500 euro.

Harding Lindholm är i god form för sin ålder, Efter att som 15-åring ha tjuvrökt amerikanska smuggelcigaretter, slutade han efter ett halvår då de försvann från marknaden.- Men redan efter en så kort tidkände jag ett farligt sug efter nikotin, säger han. Efter en lite ystrare ungdomsperiod har han också varit måttfull med spriten.

Idag framhåller Harding Lindholm historieskrivningens betydelse.- För att kunna uppskatta dagens goda och ett tryggt liv måste vi känna till vägen till välfärdssamhället, anser pensionstagarnas banérförare i Ekenäs. Själv är han en läsare med stor aptit på historiska arbeten.

Den trivsamma lägenheten vid Ladugårdsgatan i Ekenäs, invid sportplanen, berättar om en kamrat som har funnit sin plats i livet och nu går vidare med avklarnat sinne och gott mod.

Ralf Friberg

Träffarna ger guldkant

 – Då vi gör upp programmen för våra träffar försöker vi beakta medlemmarnas höga medelålder. Vi får ofta vi höra: ”Det här är den enda dagen vi väntar på!” Det bevisar väl att vi lyckats, träffarna ger en guldkant åt tillvaron. Det konstaterar Helena Ahlstrand, färsk ordförande för Pensionärsgillet i Jakobstad.

– Men guldkanten är inte alla förunnad. Många äldre är ensamma och vågar kanske inte ta sig till möten med idel obekanta människor. Det kan handla om ekonomi också, tillägger hon. En replik från en äldre kvinna har fastnat i Helenas minne: ”Jag vet inte om jag har råd?” Det var tre väninnor som efter en träff diskuterade att ansluta sig till Pensionärsgillet. Hon som fällde repliken bodde lite längre bort, hade ingen bil och orkade inte cykla så långt.

– I Jakobstad upprätthåller staden visserligen en förmånlig taxitjänst för äldre. En resa kostar visst 3,80 euro. Men man ska ju ha taxi hem också och så kostar kaffet 5 euro. De som har låg pension – och det har många – har inte råd med det, åtminstone inte varje vecka. – Vi brukar nog försöka ordna skjuts men vi är ju trots allt inte så många som kan ställa upp, funderar hon.

På våra träffar brukar 25–30 dyka upp. Helena Ahlstrand anslöt sig i september 2013. Orsaken var omvälvande händelser i hennes liv. – Jag blev ryggopererad år 2000, förklarar hon. Det var en arbetsrelaterad ryggskada, jag har jobbat i tungt köksarbete i hela mitt yrkesverksamma liv. Men hon hamnade på invalidpension vid 53-års ålder.

Vi flyttade till Kållby. Där levde jag upp igen. Där fick jag krafterna tillbaka. Sedan då min man pensionerats flyttade vi till Storby i Karleby. Där bodde vi då min man plötsligt gick bort. Det var en svår tid för mig. – Efter mycket funderande beslöt jag följa min brors exempel och flyttade tillbaka till Jakobstad.

Jag funderade på hur jag skulle få en meningsfull vardag, om vänner och bekanta fanns kvar, om det fanns en fungerande sjukvård. Jag beslöt gå med i Pensionärsgillet, som mina föräldrar hört till, och där jag kände ordförande Bror Nygård och Hugo Still.

I Pensionärsgillet blev Helena väl mottagen och snart satt hon i styrelsen. På sekreterarposten efterträdde hon Christina Helsing som insjuknat. – Sedan blev jag nästan påtvingad rollen som vice ordförande, säger hon. Bror ville lämna ordförandeposten som han axlat i många år och såg mig som en lämplig efterträdare. Då jag valdes vid höstmötet 2017 sa jag att jag åtar mig uppdraget på försök för ett år, men ännu är jag kvar. – Visst trivs jag i rollen men det är ganska ensamt. Alla i styrelsen är nya och ovana. Nästan samtidigt som Bror lämnade ordförandeposten avled den mångåriga kassören Torolf Björk. Jag hade inte den trygghet jag tyckte mig behöva. Jag måste försöka hitta vägen själv. Träffarna varje vecka ska ju förberedas, gästföreläsare vidtalas osv.

Men det handlar inte bara om att ge, man får också mycket tillbaka – samhörighet, glädje och gemenskap. Jag träffar Helena Ahlstrand på Hötorgscenter i Jakobstad där Pensionärsgillet håller sina veckoträffar och emellanåt dansar ackompanjerad av föreningens orkester som leds av Harald Fors.

Inget röjer att det är en dam med en allvarlig ryggskada som möter mig. Rak i ryggen, rask och välklädd ger hon snarare ett ungdomligt intryck. Kanske har det något att göra med hennes långvariga engagemang i Jakobstads Kvinnliga Gymnaster och i Västersundsby folkdanslag. I folkdanslaget har Helenas dotter och dotterdotter gått i hennes fotspår.

Alf-Erik Helsing

Henrik Helenius i tidningens redaktionsråd

Tidningen Eläkkeensaaja har ett redaktionsråd med en representant från varje distrikt. I början av året startades en serie samtal där var och en medlem i redaktionsrådet presenterar sig för läsarna. Här har vi Henrik Helenius, som representerar det svenska distriktet i redaktionsrådet. En kort presentation:

Vem är du, hur gick du med i PCF och har du haft stöd av dina arbetslivserfarenheter när det gäller kommunikation och information?

– Jag är redaktör Henrik Helenius. Sedan april 2018 bosatt i Ekenäs i Raseborgs stad. Jag skrev in mig i svenskspråkiga Helsingfors pensionstagare efter min pensionering från Metallarbetarförbundet den 30 november 2010. Numera tillhör jag Ekenäs pensionstagare.

Jag inledde min journalistiska bana som redaktör vid de finlandssvenska socialdemokraternas tidning Arbetarbladet den 1 januari 1978. Där jobbade jag i tre år tills jag den 1 januari anställdes som svenskspråkig redaktör vid Metallarbetarförbundets medlemstidning Ahjo vilket jag var fram till min pensionering.

Som pensionär har jag fortsatt med att regelbundet skriva artiklar och reportage till Arbetarbladet.

Hur känner du att du kan påverka i distriktet och i din förening hur informationen fungerar uppåt och nedåt och vice versa? Vilka nya åtgärder kommer ni eventuellt att i bruk i år? – I anslutning till mina reportage både från Finland men också från utlandet har jag hållit föredrag vid både Helsingfors pensionstagares och Ekenäs pensionstagares möten. Tack vare mitt gamla jobb på Metallarbetarförbundet som idag heter Industrifacket (Teollisuusliitto) har jag möjlighet att genom den internationella fackföreningsrörelsen skriva reportage från andra länder där det finns fackförbund.

Under de senaste åren har jag skrivit reportage från Bhutan, Ghana, Kirgistan, Sri Lanka, Georgien och Indonesien. Dessa reportage har sedan legat som grund för mina anföranden.

Hur skulle du vilja utveckla medlemstidningen i framtiden? – Under de senaste åren har jag medverkat med några artiklar i Eläkkeensaaja. Dessa artiklar har också publicerats i Arbetarbladet som i Johan Kvarnström för två år sedan fick en ung och energisk chefredaktör med nya idéer. Kvarnström som valdes till ny riksdagsman i april har med glädje i Arbetarbladet publicerat de personintervjuer och reportage som också funnits i Arbetarbladet.

Hur du laddar batterierna dvs hur tar du hand om dig själv och hur finner du glädje i vardagen? – Jag laddar upp genom långa promenader hemma i Ekenäs. Dessutom deltar jag i en gymnastikgrupp för äldre män som samlas varje fredag kl. 9.00 till 9.45. Dessa gymnastiska övningar rekommenderas varmt också för andra.

En arbetares livsresa från barndom i krig till aktiva dagar som pensionär

Man får vara glad att man vet vem man är och var man bor då man vaknar på morgnarna. Det säger Marita Eklöf, 79 år och aktiv pensionär i Ekenäs.

Hon fortsätter sitt resonemang kring åldrandet:– Det är viktigt att man inte sitter och deppar hela tiden.

Själv är hon ett gott exempel på en energisk  pensionär, full av livsvilja och med innehållsrika dagar. Men vem är Marita Eklöf?

Vi låter henne berätta:– Jag är född i september 1938 i Kyrkslätt, men uppvuxen i Hulta i Backgränd i dåvarande Karis landskommun.

Hon hör med andra ord till den generation som har sina första barndomsminnen från kriget. – Jag minns hur allt skulle vara mörklagt under kriget. Då höet skulle köras in skedde det i nattmörkret så att man inte blev upptäckt av fientliga flygplan.

Som sextonåring flyttade Eklöf till Hangö där hon började studera vid Evangeliska folkhögskolan. Och som 18-åring blev hon anställd som städerska vid Mjölbolsta sjukhus i Karis landskommun. – Fast idag heter det inte mera städerska utan avdelningsbiträde, kommenterar hon.

Efter åtta månader vid Mjölbolsta följde Lindholms kafé-restaurang i Ekenäs där hon jobbade i köket. Sedan kom en tid som barnflicka och en period vid Fiskars plastfabrik i Ekenäs.

1965 anställdes Eklöf vid köket i Ekåsens sjukhus i Ekenäs där hon stannade ända till sin pensionering.

– Det  började med att jag enligt reglerna var borta i femhundra dagar därför att man 1999 började sätta bort folk. År 2001 blev jag pensionerad efter trettio års tjänst.

Marita Eklöf är numera aktiv inom Ekenäs Pensionstagare där hon är styrelsemedlem.

– Dessutom är jag medlem av kaffeklubben och kaffekokerska, säger hon med ett skratt.

Tror på att diskutera och jämka

Till de föreningar där hon är med kan ytterligare tilläggas Ekenäsnejdens Invalider samt Västnylands cancerförening.

– Min man Per-Erik Eklöf dog nämligen i cancer 2008.Honom hade hon träffat redan 1962. – Vi förlovade oss i november samma år och i maj 1963 gifte vi oss. Hennes man var född och uppvuxen på Kälkö i Barösund i Ingå.

– Förr brukade vi ofta var för att hälsa på yrkesfiskaren Ruben Björklöf i Barösund.

Marita och Per-Erik Eklöf fick två barn; en pojke 1966 och en flicka 1969 vilka båda bor i Ekenäs. – Mitt yngsta barnbarn är tolv och mitt äldsta 22 år. Så man vet aldrig av innan man har barnbarnsbarn, säger Eklöf med ett småleende.

Hennes bestämda uppfattning är att dagens ungdom alltför lättvindigt gör slut på sina äktenskap och skiljer sig. För henne och hennes föräldrageneration var det däremot en självklarhet att man försökte hålla ihop så länge det gick. – Nuförtiden tycks man inte kunna diskutera och jämka i äktenskapen utan man bara går och lämnar sin livskamrat. Mest synd är det om barnen som hamnar emellan.

Eklöf berättar att hon tycker om att handarbeta och brodera. Och att titta på tv. 

– Men jag tycker inte om alla moderna tv-program. Ibland finns där en humor som jag inte förstår.

Dessutom gillar hon att motionera och att spela Boccia inom Ekenäs Pensionstagare. Boccia är ett precisionsspel med klot som ursprungligen kommer från Italien.

Eklöf berättar att Ekenäs Pensionstagare är en mycket aktiv förening som samlas till medlemsmöten två gånger i månaden på  ungdomsgården”Uncan” i Ekenäs. Ungefär 25 till 30 personer brukar delta i mötena. Därtill kommer födelsedagsfesterna för dem som fyllt jämna år under året, samt en minnesstund för de avlidna. Och en bowlingklubb inom föreningen.

– Under hösten höll Ekenäs Pensionstagare bland annat ett intressant möte där Sture Lindholm berättade om sina böcker.

Socialdemokrat sedan 60-talet
Marita Eklöf tillhör dessutom Ekenäs socialdemokrater där hon är frimedlem. Hon anslöt sig redan i slutet av 1960-talet till Finlands socialdemokratiska parti.

– Vid Ekenäs socialdemokraters julfest ifjol höll ambassadör Ralf Friberg ett intressant anförande om Urho Kekkonen.

Hon skulle gärna se att stödet för socialdemokraterna kunde bli större än vad det är. – Men jag ger inga råd, säger hon bestämt.

Däremot har hon en klar uppfattning om den aktuella debatten om sexuella trakasserier. – Det är bra att man tar upp saken. Men jag tycker att det gått lite hysteri i hela diskussionen.

Sedan 2009 är Ekenäs en del av Rasborgs stad. – Allt skulle bli så bra, men bättre blev det definitivt inte.

Som exempel på försämringarna nämner hon kollektivtrafiken. Hon har klarat sig genom livet utan vare sig bil eller körkort. – Men utan bil kommer man ingenstans då både buss- och tågförbindelserna skurits ner.

En sak inom Raseborgs stad gör dock Marita Eklöf verkligt glad. – Mitt yngsta barnbarn går i grundskolan i Snappertuna kyrkby. Som andra småskolor skulle den också läggas ner. Men lyckligtvis fick den bli kvar. Och det är bra därför att i små skolor finns mera samhörighet än i större skolor, framhåller hon mycket bestämt.

Text och foto:  Henrik Helenius (kopierat från Arbetarbladet)

Spela klarinett och promenera

”Jag håller mig i form genom att spela klarinett och dagligen promenera fyra till fem kilometer. Ju äldre man blir, desto viktigare är det med vettiga sysselsättningar.” Det säger Mikael ”Miki” von Nandelstadh som i juni fyller 75 år.  

Han tillhör Viipurin Työväen Soittajat där han i tretton år varit ordförande. Till hans engagemang hör även sekreterarskapet för Helsingfors pensionstagare samt partiavdelningen Socialdemokratiskt Forum där han länge var både ordförande och sekreterare.

Av egen erfarenhet vet Miki hur viktig hälsan är. Senaste sommar tog läkarna nämligen bort en tredjedel av hans ena lunga på grund av att där fanns början till lungcancer. Nu känner han sig bra men han höjer ett varningens finger. – Jag varnar alla för tobaken. Jag hade rökt i femtio år så jag vet vad jag talar om.

Mikael och hans fru Marianne tillbringar sina pensionärsdagar i sin trivsamma lägenhet vid Vinkelgatan i stadsdelen Kronohagen i Helsingfors. Paret har fyra söner och fem barnbarn i åldern fem till 22 år.

– Vi upplever Kronohagen som vår hemstadsdel och här trivs vi, säger han. Nandelstadh har en lång karriär som tjänsteman bakom sig. Innan pensioneringen 2006 jobbade han bland annat vid Skolstyrelsen, sedermera Utbildningsstyrelsen, samt vid Svenska Finlands Folkting.

– Tiden inom Utbildningsstyrelsen var minst sagt turbulent. Vi hade hela tiden omorganiseringar vilket innebar att ett par hundra tjänster gick förlorade. Det inträffade till och med att jag en gång måste söka min egen tjänst på nytt. I ett skede jobbade han med att göra de svenskspråkiga sidorna för både Utbildningsstyrelsens tvåspråkiga tidning och för ämbetsverkets webbsajt. I den vevan blev han medlem av Finlands socialdemokratiska journalistförbund. Koulutusalan sosialidemokraattinen yhdistys hade han redan länge tillhört.

I 24 år satt han i Helsingfors stads skol-och utbildningsnämnd. – Som ett tack för det erhöll jag Helsingforsmedaljen, berättar Miki.

Han är sekreterare för Helsingfors pensionstagare som är en relativt liten men aktiv förening. Han ansvarar också för föreningens websidor. – Vi samlas en gång i månaden till möten i rum ”Köksä” i Kinaborg vid Tavastvägen i Helsingfors. Jag tycker vi har en bra verksamhet inom möjligheternas ramar.

Med stort intresse följde han med vad som hände på den socialdemokratiska partikongressen i Lahtis i februari. Speciellt glad är han åt de unga socialdemokraternas stora aktivitet under debatterna.

– Det är uppenbart att socialdemokraterna i Finland igen är ett parti på frammarsch. Man kan fråga sig om detta beror på vår dåliga regering eller på våra fina socialdemokratiska idéer. För Mikael von Nandelstadh tror att bägge är orsaken. Men till dem som räknade med att socialdemokraternas väljarstöd stadigt skulle fortsätta att sjunka har han ett klart och tydligt budskap.

– Utvecklingen i samhället och i världen visar att det socialdemokratiska idéarvet ingalunda är avskrivet. Det är tvärtom aktuellare än på länge.

Text och bild:Henrik Helenius

”Roligt att vara med i föreningens verksamhet”

Efter han levt hela sitt liv närmare Helsingfors, flyttade Sven-Olof (Svenno) Sundström med fru Marita till Karis. Efter en tid anslöt de sig till Karis Svenska Pensionstagare och hör sedan dess till den trogna skaran som flitigt ställer upp vid föreningens möten och andra evenemang. De bor nu i ett välskött hus i det trivsamma Prästgårdsområdet.

Svenno är född i Helsingfors, med en pappa som var trädgårdsmästare och mamma hemmafru. Familjen hade sex barn, fyra pojkar och två flickor och Svenno var nästyngst. Under barn- och ungdomstiden bodde familjen på Björnholmen i Esbo. Det var en fin plats med havet på alla sidor. Det blev många utfärder, fiskande och simmande m.m. Svenno var på sommarkoloni på Sommarö i Esbo och hörde också till scouterna i flera år! Han gick folk- och medborgarskolan i Mankans i Esbo samt boktryckeriskolan i Helsingfors.

Det blev en lång karriär, nästan 40 år, på HBL i sätteriet på Mannerheimvägen med annonser och tidningssidor. I början var det blysättning, senare fotosättning. Därefter övergick man till datasättning av tidningssidor. Tidningsombrytningen var mycket stressande på grund av tidig deadline.

Även om utvecklingen i till många delar har gått till det bättre har servicen blivit sämre på dessa år när det gäller tågen, posten, bankservicen med mera tycker han.

– I yngre år var mitt intresse att vara med i olika löp- och cykelevenemang samt skidning. På äldre dagar har mest datorer och stavgång blivit en hobby. Man kan väl också kalla jobben på gården till en hobby!

– Som yngre reste vi ganska mycket. Sista längre resorna blev på våra 60-årsdagar, till Dubai och Peking. Nu reser vi bara till Tallinn och Stockholm, och då bara när det är lugnt väder på havet.

– Motionsverksamheten skulle kunna vara mera mångsidig, med hänsyn till pensionärernas hälsotillstånd. Alla är tyvärr inte så intresserade av motion, och alla kan ju inte delta på grund av olika sjukdomar!

Jag tycker att föreningen borde vara mera synlig i media medan den egna föreningens internethemsida är bra! – Medlemstidningen är ganska ointressant för oss finlandssvenskar som har svårt med finska språket. Vi borde få mera svenska i tidningen!

Pensionärslivet är annars ganska bra bara man får vara någorlunda frisk, men man får ta livet som det kommer! – Framtidens pensionärer kommer säkert att ha det ganska svårt, i synnerhet de som har haft korta arbetsdagar och varit permitterade en längre tid. Har man inte heller haft fast anställning så inverkar det på storleken av pensionen!

Men så finns det också de pensionärer som har jobbat över pensionsåldern och har det ganska bra säger Svenno och avslutar med favoritordspråket av Ingrid Sjöstrand: Du som tycker att dagarna går och livet flyr. Ta dig samman och gör nånting onyttigt.

Text och bild: Erik Ekman

Text: Siv Åstrand

Bild: Ritva Granholm

"Bekanta er med vården"

– Kanske det skulle vara nyttigt för beslutsfattarna att på ett grundligare sätt bekanta sig med vardagen i vårdbranschen, säger Karin Söderback (66 år) i Närpes, numera pensionerad, men med en lång yrkeskarriär i sjukvården bakom sig. Det säger hon i en kommentar till de nedskärningar i arbetsvillkoren som regeringen hotat med, och som skulle drabba bland andra kvinnorna i vården och i andra låglönebranscher. Karin Söderback är född på Åland, men det var kärleken som förde henne till Närpes, via Stockholm, där hon fick sin utbildning och jobb som undersköterska på Karolinska universitetssjukhuset. Till Närpes flyttade familjen med sina två barn år 1979 och Karin Söderback har till största delen arbetat inom åldringsvården före pensioneringen. – Jag har trivts bra i Närpes, jag tycker att åldringsvården här har fungerat bra. Men det är ett tungt arbete ”Bekanta er med vardagen i vården” och det ledde för min del till att jag helt enkelt ”lyfte sönder mig”, säger hon. Hon skadade en höft som ung i en olycka och under åren blev höftskadorna värre, hon blev sedermera opererad och fick av läkaren order om att i fortsättningen varken lyfta tungt eller vrida på kroppen. – Men det är ju just det vi gör i åldringsvården! Dessutom hade min man insjuknat efter tre stroke-anfall och jag hade samma dilemma hemma, säger hon, men säger ändå att hon tillhör dem som verkligen kämpade för att INTE behöva gå i pension. Men faktum kvarstod och vid 53 års ålder blev Karin Söderback sjukpensionerad. – Jag ville verkligen inte lämna arbetslivet, och jag stred länge emot. Men det gick inte. Det kändes bedrövligt och jag blev deprimerad över att behöva sluta arbeta – Men när min man insjuknade beslöt jag att jag vill vårda honom hemma så länge det var möjligt. Så ville jag ha det – han var en fin och omtänksam man. År 2004 gick han bort. Karin är av den sociala sorten och säger själv att hon börjar klättra på väggarna om hon inte får träffa folk: det sociala umgänget är viktigt, men främst är det samvaron med de fem barnbarnen som nu prioriteras. – Det är kämpigt, men jag klarar mig, säger Karin Söderback om sin ekonomiska situation. Däremot blir hon upprörd över försöken att införa tvångslagar som skulle skära i bland annat vårdpersonalens utkomst och arbetsvillkor. Hon tror att politikerna inte känner till vardagen i vårdbranschen. – I Närpes bjöd vi en gång in kommundirektören till Fridahemmet där jag arbetade – vi ville att han skulle få bekanta sig med hur vi arbetar. Vi var stenhårda mot honom då han med jämna mellanrum frågade om han kunde gå ut på en cigarrett. Det blev blankt nej, och när hans arbetsdag med oss var slut konstaterade han att vårt arbete var så mycket tyngre än han hade föreställt sig. – Något för andra beslutsfattare att pröva på, tycker jag.

Siv Åstrand

Månadens intervju (3/2014) med Marita Thesslund

Lev i nuet

Marita Thesslund, medlem i Karis svenska Pensionstagare, har varit aktiv i flere år med pensionärsgymnastiken. Hon har varje möte dragit en lätt jumppa med oss allesamman.

1. Varifrån kommer du och var bor du nu?

Jag föddes i Sjundeå en kall vinterdag 1945. Mina föräldrar var båda Borgåbor och familjen flyttade tillbaka hem 1949. Nu har jag bott i Karis i 7 år och trivs bra.

2. Vilken är din bakgrund?

Jag är uppvuxen i Borgå. Jag är nästäldst av 5 barn, tre bröder och en syster. Det fanns inget överflöd i mitt barndomshem.

3. Dina hobbyn, intressen?

Mitt stora intresse är och har alltid varit att teckna, rita och måla. Handarbete är också något som jag tycker om. På senare år har trädgårdsskötsel blivit ett intresse, särskilt blommor.

4. Vad har du arbetat med?

Jag gick folkskola och medborgarskola i Borgå. Femton år gammal blev jag elev på en frisörsalong i staden. Senare började jag studera och fick gymnasiekompetens 1984 i Umeå, Sverige. Sökte 1985 till Mellersta Nylands yrkesskolas kosmetologlinje. Utexaminerades 1986. Jag hade egen firma några år. Arbetade senare som biträde vid Botby Svenska Daghem. Där trivdes jag bra.

5. Familj och barn?

Jag gifte mig vid 21 års ålder och fick min son som 22 åring. Vi flyttade till Österbotten 1974. Sonen stannade kvar när vi flyttade tillbaka till Nyland 1985. Han är gift och bor i Solf. Jag har två härliga barnbarn.

Skilde mig 1997 och gifte om mig 2012.

6. Hur är det med samhällsengagemang?

Jag hör till Röda korset och har varit med i väntjänsten men jag är ingen riktig föreningsmänniska.

7. Hur blev du aktiv i pensionstagarna?

Rätt så nyinflyttade i Karis hörde vi, min man och jag, om föreningen och tänkte att vi kunde pröva på. Vi blev väl mottagna och kände oss genast välkomna. Vi trivs bra och får vara med på utfärder, teater och annat roligt.

8. Vad väntar du dig av framtiden som pensionär?

För mig är hälsan viktigast och umgänget med familj och vänner. Måla någon tavla då och då eller sticka något fint åt mina barnbarn. Resa, gå på teater, motionera, läsa böcker och lösa korsord. Inga stora drömmar men hoppas på många glada, sköna pensionärsdagar.

Veikko Wigren

PCF:

Från skolungdomsaktivist till pensionärsboss

Det är en lång väg hon gått, Marianne ”Manne” Laxén, från radikal aktivist i Finlands svenska skolungdomsförbund i mitten av 1960-talet till knappast mindre radikal ordförande för Pensionstagarnas Centralförbunds svenskspråkiga distriktsorganisation år 2014.

- Det är viktigt att våra pensionärsorganisationer är aktiva i en lobbyverksamhet för att driva pensionstagarnas intressen på alla plan och i alla instanser, linjerar Manne sin agenda som ny distriktsordförande.

Hon säger sig ha en tämligen annorlunda bakgrund än sin företrädare Ralf Friberg.

- Jag har ju jobbat främst med jämställdhetsfrågor medan Ralf varit en internationell komet och bl.a. suttit i riksdagen. Och som första kvinnliga ordförande för distriktet vill jag gärna profilera också ur ett könsperspektiv, framhåller Manne.

Hon påpekar att kvinnor har en tredjedel lägre pension än män och i Svenskfinland är läget ännu sämre, då många fler kvinnor här inte alls har varit ute på arbetsmarknaden utan t.ex. hjälpt sin man i jordbruket. Och därtill lever ju kvinnor längre än män, så i framtiden kommer pensionärskåren att bli allt mer kvinnodominerad. Samtidigt är samtliga pensionärsförbunds ledning synnerligen mansdominerad – inte en enda av ordförandena är kvinna.

Hög prioritet för service på svenska

Då det gäller svenska frågor anser Manne det vara viktigast att garantera tillräckligt med service på svenska.

- Det här gäller särskilt de landsdelar där tvåspråkigheten inte är så utbredd som t.ex. i huvudstadsregionen. Och ju äldre man blir, desto större betydelse får modersmålet, förmågan att använda senare inlärda språk blir sämre med åldern. Bättre service på svenska är ett krav till alla instanser: stat, kommun, tredje sektorn och privata företag såsom banker och butiker samt serviceinrättningar, påpekar Manne.

Aktivt lobbyarbete

- Det är viktigt att våra pensionärsorganisationer är aktiva i en lobbyverksamhet för pensionstagarnas intressen. En koppling här är också länken mellan respektive pensionärsförbund och dess bakgrundsparti, de flesta förbund står ju något parti nära, trots att förbunden naturligtvis är formellt partipolitiskt obundna. Men det är ingen hemlighet att vårt förbund står socialdemokraterna nära, och den länken skall vi ta vara på, tycker Manne.

Likaså påminner hon att samarbete är styrka.

- Pensionärsförbunden bör samla sig bakom gemensamma krav. Därtill fungerar redan ett viktigt institutionaliserat samarbete inom ramen för Pensionärsförbundens intresseorganisation PIO. Men ändå är det viktigt att uttryckligen vi pensionärsaktivister som är vänstersinnade och som känner för solidaritet och jämställdhet stöttar speciellt de pensionärskategorier som har det svårast. Det är jag inte så säker på att också alla andra pensionärsförbund gör, framhåller Manne.

Men enligt henne får man inte heller gräva ner sig i skyttegravar i den lokala verksamheten.

- Det tycks finnas en klar antagonism mellan de olika förbundens grundföreningar på fältet. Den borde vi lämna bakom oss.

Balans mellan nöje och nytta

Lokalföreningarnas verksamhet i övrigt tycker Manne att det kunde vara bra att se över utgående från om man nästan uteslutande koncentrerar sig på fritidsverksamhet eller om man också har en beskärd del av s.k. påverkningsverksamhet på programmet.

- Min uppgift som ny ordförande är nog att försöka inspirera föreningarna till ett aktivare påverkningsarbete. Den nya äldreomsorgslagen är nu på tapeten och äldreråden blir lagstadgade i kommunerna. Via äldreråden kan man jobba för bättre dialog mellan pensionärsorganisationer och kommun. Men om en lokalförening har kanske bara en representant i ett äldreråd behövs hela föreningens styrka där bakom som stöd. En vettig kombination mellan påverkningsarbete och fritidsverksamhet är alltså idealet i lokalföreningarna, tycker nya distriktsordföranden Marianne Laxén.

Thomas Micklin

Veterinären som blev miljöbyråkrat

”Jag var privilegierad och fick gå till studenten och jag tyckte om språk, även svenskan”, berättar Olli Ojala, tidigare överdirektör för miljöskyddsavdelningen på miljöministeriet.

Det gjorde också att Ojala vågade börja studera till veterinär. För att göra det var han tvungen att som andra finländare avlägga examen i Stockholm. Olli Ojala kommer från Raumo, från en medelklassfamilj. Pappan var ekonom från fins[1]ka Handelshögskolan, mamma hade folkskola i bagaget. Hans far var stafett för de vita i inbördeskriget, medan morfar dog i spanska sjukan på Sveaborg någon dag innan hade skulle arkebuseras. Krigsåren – Ojala är född 1934 – tillbringade han i sko[1]lan. På fritiden strövande han gärna i hamnen. Det var då det. Den verkliga kulturrevolutionen upplevde han då han i november – skolstarten var uppskjuten – 1944 började i lärdomsskolan. En pojkskola. Ojalas samhällsengagemang började i skolan. Han var ordförande för biologiklubben. Om han vetat att en biolog kan göra annat än vara lärare i biologi och geografi, hade han kanske inte valt att studera till veterinär. Sin veterinärkarriär gjorde han bland annat som assistent på livsmedelshygieniska avdelningen på veterinärhögskolan, en avdelning som han var med och byggde upp. 1970 firades Europeiska naturskyddsåret och regeringen i Finland vaknade. En delegation för miljövård tillsattes vid statsrådets kansli i januari 1971. Ojala arbetade inom de[1]legationen och en tjänst var given när Miljöministeriet grundades 1983. – I femton års tid försökte jag få texterna rättade så att vanligt folk kan förstå dem. I dag förstår jag inte vad de skriver på ministeriet, suckar pensionären. Miljövården är ständigt aktuell. Ojalas kommentar om klimatförändringen är kort och koncis: Jag tror inte, jag VET! Skeptikerna talar skit. Han beklagar att den goda början i miljövården i Ryssland på 1990-talet inte framskred. Det är svårt att få pålitlig information därifrån. Ojala är inte heller nådig när han bedömer vår nuvarande regering. – Den försöker minimera miljövården, undervisningen, utbildningen, forskningen, kulturen i allmänhet, språk[1]centralen. Men allra värst är att alla små och svaga i samhället ska betala notan för att ge Finland tillväxt. Det går bara inte. – Så här slarvig lagberedning har vi inte haft i landet sedan Oxenstiernas tid på 1600-talet. Men jag är optimist. Kanske regeringen spricker inifrån. Men det kan ta lika länge som för Sovjet. Ojala har varit socialdemokrat sedan skoltiden. 1952 blev han partimedlem. En period satt han också i stadsfullmäktige och hälsovårdsnämnden i Helsingfors. Längre blev det inte. Det var svårt att kombinera kommunalpolitik och arbete. För några år sedan flyttade han till Borgå, närmare till naturen – vandringar hör till hobbyerna. – Jag trivs med livet. det är inte roligt att det tar slut. Mänskan är en biologisk varelse. – Vi har reptilhjärna. Men jag vet faktiskt inte om reptilerna är så elaka.

Nancy Lökfors

Hedersknyffel och gentleman

Vi lever nu i datavärlden. Det fastslår pensionären och förtroendemannen Torsten Gabrielsson i Ekenäs (78). Han har dator, kan skicka text och fotografier och är bekväm med hanteringen av data.

”Totti ” Gabrielssons beslutsamhet att tackla datavärldens nya utmaningar är bara ett av de drag, som gör honom till en personlighet i sin generation. När man ser den gråsprängda pensionären med sin stabila gång och sin aktionsberedskap frestas en utomstående att knyta ihop två framstående egenskaper hos ”Totti”. Han är både gentleman och hedersknyffel.

Det är inte svårt att förstå varför Torsten Gabrielsson väcker sympati och vänliga känslor. Det han åtar sig att sköta, det gör han noggrant och med besked.

Han är också hedersmedlem i kommunfackets JHL, Finlands svenska socialdemokrater och den socialdemokratiska ungdomsorganisationen Unga Örnar.

Efter att ha gått folkskolan hade Torsten Gabrielsson nog inte framtiden klart utstakad. Gossen från jordbrukslägenheten i Backgränd, Karis, sökte jobb där det fanns att få. Han var bygghjälp hos Danielssons växthusodlingar, hjälpte pappan med odlingsarbete på Västerby gård i Ekenäs och hyste drömmar om att bli snickare eller timmerman. Han gick den linjen i västra Nylands yrkesskola i Karis.

På Sundströms snickeri jobbade den unge Gabrielsson i tolv år. Det slutade med thinnerförgiftning och besvärliga sviter. Hos Sundströms hade man inget fack och inget egentligt arbetarskydd heller

Efter tiden på snickeriet anställdes ”Totti” av Ekenäs stad som vaktmästare för idrottsplanerna och det var ett uppdrag han fullföljde i 32 års tid, ända fram till pensioneringen år 2000. Dessutom dubblerade ”Totti” som tidningsutdelare. Jobbet och extraknäcket gav honom en mycket god kondition, som han ännu drar nytta av. Dubbeljobbet krävde ordnade levnadsvanor.

Jag fick många vänner och bekanta under dessa år, berättar Torsten Gabrielsson. Det var skönt att jobba utomhus efter den kvävande tiden som möbelfärgare hos Sundströms, säger han.

När Torsten Gabrielsson inträdde i det kommunalas tjänst fanns genast en kamrat till hands. Det var den legendariske eldsjälen Fjalar Wiberg, som lockade honom att ansluta sig till kommunfacket och även Ekenäs socialdemokratiska förening.

I 28 år fungerade Torsten Gabrielsson som lokalavdelningens sekreterare inom kommunfacket. Uppdraget överlappade delvis med sysslan att i fjorton år fungera som sekreterare i styrelsen för Ekenäs socialdemokrater. Då fick han också svara för föreningens information till lokala media. Först hade han ett gott samarbete med lokaltidningen Västra Nylands skickliga kommunalreporter Sven Holmström, senare gällde det att sända in egna texter till VN, som ofta nog förhöll sig lite kinkigt till ett socialdemokratiskt budskap.

Torsten Gabrielssons arbetsinsatser under en lång tid vittnar både om en samvetsgrann och slitstark natur. Han har i själva verket varit så upptagen av sina förtroendesysslor att han först för fyra-fem år sedan anslöt sig till Ekenäs pensionstagare. Men sedan tre år tillbaka är han den framgångsrika föreningens sekreterare.

I dag sköter ”Totti” konditionen med cykling, promenader och strövtåg i skogen.

Lite resignerad – eller klok – är Totti i alla fall. Alla barnbarn är inte lika benägna att följa farfars kloka råd. Men det tar Totti med en klackspark. Man kan inte påtvinga unga människor varken sina råd eller åsikter.

En aktuell sak är klar. Torsten Gabrielsson gillar inte utfallet av senaste riksdagsval. Sannolikt får vi räkna in honom på barrikaden när det nästa gång gäller att försvara löntagarens och pensionstagarens intressen och rätt. Engagemanget är självfallet och innehåller aldrig en kalkyl för egen vinning.

Ralf Friberg

Precis tvärtom sa Doris Ekholm

– Från det jag var tolv till det jag var sexton jobbade jag mestadels på Kronvik. På den ti[1]den slutade ju folkskolan då man var tolv år. Så jag hörde till barnarbetarna. När arbetarinspektörerna var på kommande uppmanades vi som var under femton år att gömma oss. Vi sitter i Doris Ekholms pensionärslägenhet i Sundom, som numera är en del av Vasa. Hon skrattar gott åt minnet. För sådan är hon. Tycker att hon haft ett gott liv fastän det ofta varit kämpigt. Är inte rädd att säga ifrån, men har också nära till skratt. – Man vill hitta anledning att vara glad också då det är svårt, säger hon. Kan man inte skratta förlorar man livslusten. Och svåra var de tider hon talar om. Det var krig i Finland, närmare bestämt det som kalllats fortsättningskriget. Männen var ute vid fronten och på Kronvik så bestod arbetskraften till största delen av barn, invalidiserade och äldre. Det var brist på det mesta och på Kronvik var facket mer eller mindre bannlyst. Men från mars till oktober skulle produktionen till varje pris hållas i gång. – Vi hade ett gott kamratskap och hade väldigt roligt tillsammans. Att vi i lagens mening var barnarbetare bekom oss inte så mycket. En som jobbade i kosthållet berättar i en bok, att hon trott att vi skulle vara utmärglade och ynkliga, men att vi visade oss var vackra som Sarons liljor, skrattar Doris. – Då det blev fred fick de unga, invalidiserade och äldre gå för att ge plats åt männen som återvände från kriget. Det var inte lätt, i synnerhet för de invalidiserade, som många var yrkesskickliga och gjort en viktig insats. Visserligen fick de sin pension, men det kändes tungt att inte längre vara behövd. Kronvik blev trots allt en parentes i Doris Ekholms liv. Hon har prövat på många andra yrken och vistats på många andra arbetsplatser. Största delen av hennes yrkesliv har handlat om att sy, först som anställd, sedan med egen syateljé. – Jag föll för locktonerna då svenska syfabriker etablerade sig i trakten i början av 1970-talet, konstaterar hon. Allt skulle bli så bra, sas det. Vi skulle få bra lön o.s.v. Det blev tre år på Malotta i Solf och sedan dubbelt längre på Fjällvargen i Vasa. – Men inget av löftena infriades. Arbetet var stressigt, slitsamt och dåligt betalt. Hela tiden pressade de på oss. Om vi började förtjäna för bra försämrades ackorden. Det var stränga regler om pauserna. Stig upp då klockan ringer och sätt dig igen då klockan ringer. Kaffepausen varade sju minuter. Vi fick inte prata med varandra och vi fick inte titta upp om någon besökare kom. Vi kunde ju förlora på ackordet, kantänka. Och vi lydde. Vi var ju nya i industrin, aningslösa och så oerhört lydiga. Så man förlorade skrattet. Det tog länge innan jag fick det tillbaka. – Jag blev fackligt och politiskt aktiv eftersom jag inte kunde vara tyst. En tid var jag både huvudförtroendeman, ar[1]betarskyddsfullmäktige och satt i styrelsen för Textil- och beklädnadsarbetarförbundet. Dessutom satt jag något år i styrelsen för de finlandssvenska socialdemokraterna. Det där har jag inte ångrat, även om jag blev en nagel i ögat på arbetsgivarrepresentanterna. Jag minns en som sa, att en förtroendeman är till för att ta emot arbetsgivarens order och föra dem vidare till arbetarna. Precis tvärtom. Så kemin fungerade inte riktigt. Som huvudförtroendeman fick jag någon timme per dag för fackligt arbete. Tanken är ju att man då ska kunna lyssna på och ta sig an arbetskamraternas bekymmer. Men hur skulle de ta sig till mig? De fick ju inte lämna sina maskiner. Den enda möjligheten var att ringa hem till mig på kvällen. Sitt engagemang lämnade Doris inte bakom sig då hon i början av 1980-talet blev egen företagare – och hon har det kvar i dag som är. Hon tvekar inte att säga ifrån om det behövs. För något år fick hennes insändare mot försöken att försämra färdtjänsten i Vasa stark respons. Och så har hon fått tillbaka skrattet

Alf -Erik Helsing

Månadens intervju (7/2014) med Maj-Len Remahl

Världen har alltid förändrats och kommer alltid att göra det. Och det finns alltid hopp, säger Maj-Len Remahl som är pensionerad ordförande för Servicefacket PAM.

För hopp behövs i en tid då Finland upplever stora ekonomiska problem och då ökad arbetslöshet och minskad köpkraft nu på allvar känns av överallt.

Maj-Len Remahl har nu varit pensionerad i tolv år från ordförandeskapet för Servicefacket PAM. Hon var också ordförande för handels-, service- och it-branschernas internationella fackliga organisation Uni. Före det han hon jobbat som ombudsman både för industritjänstemanna- och affärsarbetarförbundet. Hon är född och uppvuxen i Vasa och inledde sin yrkeskarriär vid ABB i samma stad.

Aktiv socialdemokrat blev hon redan i kampanjen inför riksdagsvalet 1966 vilket var den finländska socialdemokratins stora segerval. Det politiska engagemanget förde henne vidare bland annat till en riksdagskandidatur för de finlandssvenska socialdemokraterna i Österbotten 1983. I och med flyttningen till Helsingfors i september 1986 anslöt hon sig till Liikeväen sos.dem yhdistys, den finskspråkiga socialdemokratiska föreningen för affärsarbetarna. Numera tillhör hon Pitäjänmäen työväenyhdistys som är den finskspråkiga socialdemokratiska arbetarföreningen i helsingforsstadsdelen Sockenbacka där hon är bosatt.

• Jag har utan vidare kvar min finlandssvenska identitet. Men som ordförande för Servicefacket kom jag att fungera i hela det finländska samhället. Jag var så intresserad att jag inte tänkte på vilket språk man talade.

  På frågan om vilka höjdpunkter hon speciellt minns från sin långa fackliga karriär svarar hon förhandlingarna med arbetsgivarna gällande löner och kollektivavtal.

  -Alltid var det lika svårt att nå resultat. Men en annan höjdpunkt var när fackförbunden inom handels- och servicebranscherna gick samman.

  Den stora ekonomiska krisen i början av 1990-talet som i finlandssvensk av finskan påverkad slang kallas ”laman” var en svår tid också för servicefacket med massuppsägningar och stor arbetslöshet.

  - Jag hoppas innerligt att det inte igen ska bli lika hårt som då. Men jag är orolig för att det kan hända igen.

  Med tanke på euron säger hon att det snurrar runt i huvudet på henne.

• Man kan spekulera i hur mycket lättare det varit om vi inte gått med i euron. Nu har Finland ingen möjlighet att devalvera. Men å andra sidan kan man lägga märke till hur svåra devalveringarna alltid var för FFC när man läser Tapio Bergholms historik.

  Handels- och servicebranscherna kräver att folk har pengar för att kunna köpa tjänster och varor.

• I en ekonomisk kris är det alltid den vanliga människan som hamnar i kläm. I dagens läge tycks vi pensionärer på något sätt vara trygga. Fast det är många som tänker på hur långt vi ska klara oss med våra pensioner när de ser hur pensionerna stiger långsammare än utgifterna. När man får lön försöker facket ändå se till att löneförhöjningarna följer prisutvecklingen, konstaterar Remahl.

  Inom handels- och servicebranschen ser man hela tiden hur automatiseringarna och datatekniken leder till personalminskningar.

  -Alltid när det kommer ny teknik så sker det stora förändringar. Och det tar sin tid innan man kommer på kompletterande jobbmöjligheter. Vi lever i ett brytningsskede. Men trots att folk nu har det knapert tror jag ändå att det ordnar sig precis som tidigare.

  Globaliseringen är den stora utmaningen och Remahl säger att vi i Finland inte kan ha monopol på att vara dom bästa.

• Är dom andra bättre så får vi lov att inse detta. I Asien,Afrika och Amerika finns en massa folk som är jätteduktiga. Vi kan inte hindra dem att arbeta sig upp ur den fattigdom där de tidigare befunnit sig. De har all rätt att få högre levnadsstandard. I Finland måste vi sluta gnälla och hitta de områden som vi är bra på.

  Remahl för fram klimatteknologin som ett bra exempel som finländarna kunde satsa på.

  - Den förödelse av miljön som nu pågår måste stoppas. Till det krävs modern teknologi.

  Under sina år på toppositionet inom den internationella fackföreningsrörelsen fick Remhal på sina resor se lite av alla ställen.

  - Mest fascinerar Island med sin fantastiska natur och Rom med alla sina historiska skatter.

  Också den amerikanska fackföreningsrörelsen gjorde intryck.

  - Med egna ögon fick jag se vilka starka motkrafter facket i USA måste kämpa mot. Arbetsgivarna där har en hel armé till sitt förfogande för att krossa facket.

  Norden står av naturliga skäl hennes hjärta nära.

• Inom ramarna för det nordiska samarbetet kan fackförbunden i de enskilda länderna alltid ge varandra råd och tips och dela med sig av sina erfarenheter.Genom att min äldsta dotter bor i Köpenhamn besöker jag ofta Danmark. Trots spänningar under ytan när det gäller invandrarna står de flesta danskar ändå upp för tolerans och öppenhet, konstaterar Maj-Len Remahl.

  Henrik Helenius