Använd länkarna för bättre läsbarhet. Senaste numret överst.

Trivsel och påverkan

Det viktigaste vi har i vår organisation är föreningarna och alla de personer som aktivt axlar ansvar för att verksamheten fungerar. I denna månads tidning kan vi kort presentera våra olika föreningars aktiviteter. De flesta av våra föreningar satsar mycket på den sociala samvaron och på att diskutera aktuella samhällspolitiska frågor. Det vill säga vi försöker trivas ihop och vi försöker bli klokare genom diskussioner.

Men vi bör kanske också mer engagera oss för att påverka de samhälleliga besluten. Speciellt gäller det naturligtvis beslut som har betydelse för pensionärerna och den åldrande befolkningen.

Vi har många utmaningar framför oss, inte minst på grund av att vi troligtvis kommer att få en ny regering som kommer att förverkliga en borgerlig politik. Nu måste vi följa med hur kommunerna förverkligar intentionerna i äldreomsorgslagen.

Och vår kanal kan vara äldrerådet i kommunen. Det är viktigt att våra föreningar som har representation i äldreråden är aktiva och initiativrika. Det innebär att vår representant bör föra upp frågorna till diskussion på föreningarnas medlemsmöten och att medlemmarna kommer med förslag. I kommuner där vår förening inte har egen representant i äldrerådet är det viktigt att knyta kontakt med andra representanter och via dem påverka.

På distriktsnivå bör vi hjälpa våra representanter i äldreråden och årligen samla in information om hur arbetet fortskrider.

Marianne Laxén

SDP behöver grundlig självrannsakan

SDP var riksdagsvalets klart största förlorare. Inte nog med det, SDP:s understöd har kontinuerligt sjunkit i val efter val sedan år 2003, och fr.o.m. år 2005 har SDP tappat 42 procent d.v.s. nästan hälften av sitt understöd.

SDP har förlorat sitt väljarunderstöd åt fyra håll: sannfinländarna, samlingspartiet, soffliggarpartiet och – gravgården.

Till sannfinländarna har de väljare svängt som tycker att SDP blivit ett för ”modernt” parti som sysslar alltför mycket med ”mjuka” frågor såsom jämlikhet, invandring, miljö och medelklassproblem. Till samlingspartiet har åter de väljare svängt, som paradoxalt nog tycker att SDP inte tillräckligt bryr sig om medelklassens och de högre utbildades intressen.

SDP:s dilemma har här varit, att då man turvis bugat för antingen arbetarklassväljarna eller medelklassen, har man samtidigt kommit att visa rumpan för den andra respektive väljarkategorin.

En del av de forna väljarna har så i sin ovisshet valt att ligga på sofflocket i väntan på att SDP äntligen finner sig själv och sin linje – med risk för att denna väntan blir så lång, att in träder den fjärde kategorin: en stor del av SDP:s traditionella väljare har hunnit dö av ålder, samtidigt som nyrekryteringen bland unga är nästan obefintlig.

Ny start är möjlig som del av bred oppositionsfront

SDP har skäl till grundlig självrannsakan. Det räcker inte längre att SDP under svunna årtionden varit den bärande kraften i bygget av det nordiska välfärdssamhället i Finland. SDP måste nu vinna ett helt ny förtroende både bland tidigare och ännu mera bland helt nya väljarkategorier.

En lovande början kan en aktiv oppositionspolitik ge mot högermännens SSS-regering. Men oppositionspolitiken måste byggas upp i en gemensam front med de andra framstegsvänliga oppositionskrafterna, Vänsterförbundet och De gröna, samt i värdeliberala och andra jämlikhets-, t.ex. invandrarfrågor, med SFP – inte minst i värnet av svenskans ställning i Finland.

Thomas Micklin

Lev livet för fullt i föreningen 2014 - 2017

Pensionstagarnas Centralförbund godkände på kongressen i Jyväskylä på sommaren 2014 ett program för organisationsverksamheten.. Rauno Kousa presenterade programmet i nr 5 av vår tidning och Brita Helsing kommenterade det i senaste nummer. Nu har programmet översatts till svenska och sänts ut till våra svenska föreningar.

Programmet för organisationsverksamheten för åren 2014-2017 heter ”Lev livet för fullt i föreningarna”. Innehållet består av fyra sakhelheter samt till dem hörande konkreta åtgärdsförslag.

1. Medlemmen är nummer ett – hellre tillsammans än ensam
2. En bättre vardag – vi övervakar förmåner
3. Med gemensamma krafter – vi påverkar tillsammans med andra
4. Föreningen bör synas – vi informerar
5. Ärenden, som är viktiga och som det bör göras något åt
6. Vad har varit det bästa under år 2013?

Nu gäller det för föreningarna att läsa och diskutera programmet och välja bland förslagen för att genomföra dem i sin egen förening och på de egna hemorterna.

80 åringar nöjda med livet

Enligt en undersökning gjord av Pensionsförsäkringsbolaget Ilmarinen är majoriteten (70 %) av 80-åringarna nöjda med sitt liv och fungerar bra i vardagen.

Majoriteten lever fortfarande i sitt eget hem och behöver inte tjänster för att klara av vardagen. Pensionärerna är också sparsamma: pensionen räcker bra att leva på för hälften av 80-åringarna.

Ilmarinen undersökte år 1935, födda arbetspensionärers livskvalitet, försörjning och behov av omsorg. Många anser sig själva vara sparsamma, friska och sociala. Endast ett fåtal (11 %) känner sig ensamma. Majoriteten (87 %) av 80-åringarna bor i eget hem och varannan (45 %) lever allena.

Ilmarinen studien fann att pensionen är tillräcklig för varannan (51 %). En liten andel (7 %) av 80-åringarna har endast folkpension.

Pensionsskyddscentralens statistik visar att 80-åringarna får en pension i genomsnitt på 1,540 per månad. För män är den genomsnittliga pensionen 1 770 euro i månaden och för kvinnor 1 380 euro i månaden.

De allra flesta (74 %) av 80-åringarna har en besparing, men endast ett fåtal har varit tvungna att använda sig av den. Var sjätte hade någon gång efter pensioneringen arbetat. I frivilligt arbete har mer än en tredjedel deltagit och mer än hälften har tagit hand om barnbarn.

En intressant detalj i studien är att det som mest bekymrar såväl män som kvinnor i 80 års åldern är frågan om kvinnors hälsa.

Ilmarinen

PCF

Vi behöver mera hissar

Social- och vårdpolitiken har fått en ny inriktning. Slagordet är att alla äldre skall bo hemma så länge det är möjligt. Det är inte nya forskningsrön som har dikterat kursändringen. Staten och kommunerna måste spara också inom äldrevården. Därför har idén kläckts.

Finland har haft många institutionsplatser jämfört med de västeuropeiska länderna. Det är alltså i sin ordning, att söka nya lösningar. Som vår fräscha annorlunda-tänkare, professor Erkki Vauramo säger: - Väggar botar ingen.

Reformen genomförs dock brådstörtat. Vårdfacket Super uppger i dag att det saknas tvåtusen närvårdare. Resultatet är att hemvårdens insatser rumphuggs ordentligt i brist på tillräcklig tid för varje ensamboende åldring. Arbetskraft skulle gå att få genom att bjuda in vårdare från länder som Filippinerna, Indonesien, Indien samt Spanien och Portugal i Europa. Här sätter bristande offentliga resurser igen käppar i hjulet. Den invandrade arbetskraften måste tas om hand och avlönas. De värsta pessimisterna glömmer dock att även detta tillskott till vår inhemska arbetsstyrka generar skatteintäkter.

Ett aktuellt projekt i anslutning till den snabbt växande närståendevården är den offentliga sektorns hissprogram. Det förutsätts nu att minst femhundra hissar byggs årligen i anslutning till existerande bostäder. Statsbidraget utgår med femtio procent av de godtagbara kostnaderna. I fjol beviljade byggnadsfonden ARA 23 miljoner euro för ändamålet. Därtill har några städer egna, kommunala stödprogram.

Det finns också pengar för att undanröja hinder för rörligheten. Man kan bygga leder för rullstolar, automatisera yttre dörrar, i fjol gavs två miljoner för dylika reparationer. Särskilt under åren 1960–1980 byggdes hus utan hissar, bl.a. på grund av Aravabestämmelser. I dessa hus bor 600 000 finländare, av dem 100 000 som är över 65 år gamla.

En hiss befriar tallösa ensamboende åldringar med svårigheter att röra sig. De kan komma ut igen. Det har beräknats att tillgången till hiss kan förlänga ett hemmaboende med ända till åtta år. Hisslösningen kan gälla både vårdinstitutioner i offentlig och privat regi, som egnahemshus och andra former av eget boende.

Fastän ett hissprogram är i gång borde programmets resurser utökas samtidigt som informationen om hissbyggandet, dess kostnader, normer och företagare borde effektiveras. Inför budgetbehandlingen i sommar borde pensionärsorganisationerna kräva utökade resurser. PCF kan göra detta ensamt eller inom ramen för PIO, pensionärsorganisationernas gemensamma intressebevakning.

Ralf Friberg

Pensionsåldern höjs steg för steg

Enligt den uppgörelse som nåtts i pensionsförhandlingarna under hösten 2014 höjs den lägsta åldern för ålderspension steg för steg från och med år 2017. Den första årskullen vars pensionsålder stiger är de som är födda år 1955. De kan gå i ålderspension vid 63 år och 3 månaders ålder. Pensionsåldern för nästa årskull är 63 år och 6 månader.

Pensionsåldern höjs alltså med tre månader per år tills den är 65 år. De som är födda 1962 år kommer då att vara den första årskullen som har 65 år som lägsta ålder för ålderspension.

Den övre åldersgränsen för övergång i ålderspension är alltid fem år högre, dvs. när den lägsta åldern för ålderspension är 65 är den högre åldersgränsen 70 år.

Pensionsåldern för arbetspension var 65 år i flera årtionden före 2005 års pensionsreform, då man införde en flexibel pensionsålder på 63-68 år.

TELA

Nu är det val igen

Det är inte så lång tid sedan senaste val (EU valet) och följande val kommer inom två år. För att hänvisa till rubriken vi har val är nästan lika ofta som jul. För oss, som kommit upp i den mogna åldern, har vanan att rösta blivit rutin och vi har för det mesta bestämda åsikter om vilket parti vi föredrar.

Det som eventuellt kan förorsaka huvudbry för mången av oss är att hitta rätt kandidat i det stora utbudet. Det att vi inte har långa listor i valet gör att kandidaterna måste marknadsföra sig själva och försöka göra sig synliga genom olika aktiviteter och reklam i media och broschyrer. För kandidaterna är detta svårt eftersom frågan om hur allt skall finansieras inte är lätt att lösa.

Men vi som väljare har ju intresse av lära känna, eller få en viss uppfattning om kandidaternas politiska ståndpunkter. Yle har nu gjort sitt som public service bolag och intervjuat alla kandidater (som ville ställa upp). Intervjuerna kan ses på Yles hemsida.

Det är första gången som väljarna inför ett riksdagsval kan bekanta sig med kandidaterna på detta unika sätt. Ett fint initiativ och speciellt bra för kandidater som inte har massor av finansiärer eller inte annars är ”puffade” av media.

Vi de ”grå pantrarna” borde kanske dra vårt strå till stacken och arbeta för att höja valdeltagandet. I senaste val var röstningsprocenten 67, medan aktiviteten i vårt västra grannland i höstens val var över 80 %.

Kolla i grannskapet och familjekretsen; är det någon som inte röstade i förra valet? Nu gäller det att övertyga de yngre årskullarna att det lönar sig att rösta, att det är en medborgerlig rättighet och plikt att rösta.

Marianne Laxén

Nummer 4/2014

Könsuppdelad statistik

På distriktets vårmöte diskuterades hur vi kunde påverka kommunens politik gällande den äldre befolkningen via äldreråden. Speciellt betonades det utbildning av medlemmarna i råden och att individuella behov måste tillgodoses.

För att kunna verka på ett konstruktivt sätt måste äldreråden även ha en realistisk uppfattning om hur situationen ser ut för ålderspensionärerna i kommunen. Statistiska uppgifter om de äldres levnadsvillkor, boendeförhållande, vårdbehov och utbud av service måste vara grund för äldrerådens förslag och initiativ. Kunskap om de rådande förhållandena ger god grund för beslut.

Viktigt i detta sammanhang är även att all statistik som kommunen producerar när det gäller personer redovisas med fördelning på kön. Denna könsuppdelade statistik är väsentlig för att beslutsfattarna får en riktig bild av läget.

Helsingfors stad har nyligen publicerat en rapport över socialtjänsterna för den äldre befolkningen utan att redovisa könsfördelningen, vilket är mycket beklagligt. Det är klart att de kommunala beslutsfattarna kan göra bättre beslut om man är medveten om vilka villkor kvinnor och män lever i. Nu redovisas t.ex. inte hur många kvinnor/män som får regelbunden hemvård, hur många kvinnor/män fungerar som närståendevårdare etc.

Ett exempel från sjukvården i Göteborg kanske visar på hur viktigt det är att vara uppmärksam om könsfördelningen av kommunal service. Vid psoriasisavdelningen visade det sig att på männens avdelning var handduksbyket mycket större än på kvinnoavdelningen. När man analyserade varför kom det fram att männen fick sin vård på sjukhuset medan många fler kvinnor sändes hem för att vårda sig själv och blev på detta sätt billigare för kommunen. För beslutsfattarna gäller, efter denna upptäckt, att besluta om kvinnor i större utsträckning skall få vård på sjukhuset eller om en större del män skall sändas hem för egenvård.

Det viktiga är att vi har en objektiv bild av situationen. Detta gäller även för äldreråden. Därför uppmanar jag alla äldreråd att efterfråga könsuppdelad statistik som underlag för beslut.

Marianne Laxén